Jo. Det har hänt mycket.
Livet har tagit nya vändningar, relationer har svängt om.

Många dagar, tankar och känslor har passerat.
Beslut har fått konsekvenser, insikter har fått betydelse.
Sekunder har stannat upp, evigheter har gått vidare.

Nu tar jag med mig allt det där, lyssnar till mitt hjärta och åker bort en stund.
Ett par dagar, ett par mil.

Ni som saknar mig ser mig åter om en vecka.
Ni som inte alls vill se mig kan för ett ögonblick andas ut.

Och jag får väl inte säga så här. Men jo.
Jag är lycklig.
Och alla morgondagar ser väldigt, väldigt lovande ut./Jen

TYSTNAD.

TAGNING.

(improvisation)

/Jen

Är just hemkommen från fyra underbara dagar ute i Stockholms skärgård. Miljön och maten gjorde förstås sitt, men sällskapet förgyllde ändå mest.  JT, Joakim och Fredrik är rekommenderade att ta med sig till en lagom öde ö.

Istället för att som så många andra summera året som gått, väljer jag just här och nu att bara blicka framåt. Inte för att jag inte gillar summeringar (tvärtom, årskrönikor är läsknark för mig). Inte heller för att året inte är värt att summera (2008 har varit fantastiskt, utvecklande och innehållsrikt på fler sätt än jag någonsin kunnat tänka mig).

Nej, framför allt har det att göra med att jag sällan uppskattat nuet och sett fram emot framtiden så mycket som jag gör nu. Som vän av magkänslor kan jag säga att ett förväntansfullt pirr känns bra.

Vill inte förbruka alla klyschor, men kan inte låta bli att säga att det är med tro, hopp och kärlek jag kliver in in i det nya året.

Gott Nytt till alla som läser, 2009 kommer bli bra.
Här nedan en summering av runt-omkring-nyårsdagarna på Lådna.

Gott Nytt 2009 from Jennifer Bark on Vimeo.

/Jen

Jaha. Då var man tillbaka i civilisationen och julreornas ståhej. Har njutit ett par riktigt sköna dagar ute i Norrtäljes mörka skog. Det är konstigt vad för slags enkla ting man börjar höja till skyarna bara av en vistelse några mil norr om stan. Bara en sådan sak som att gå ut efter middagen, endast höra knastret av ens egna skor mot en frostig stig, vara omsluten av ett absolut kolmörker och stirra upp i stjärnhimmel. Det är sådant man saknar när man bor på en trafikerad, upplyst gata i stan.

Har inte gjort ett dyft annat än umgåtts med familjen, ätit revolutionerande mängder hemlagad mat, spelat sällskapsspel, löst korsord och kompenserat hela årets bristfälliga tv-tittande. Jag tror man kallar det återhämtning.

ÄndÃ¥ är det skönt att vara tillbaka pÃ¥ Värtavägen. Myror har i skogen en förmÃ¥ga att snabbt börja krypa i benen, och det finns andra smÃ¥ fenomen jag uppskattar här. Fulltaliga mottagningspluppar pÃ¥ mobilen och turbosprutt pÃ¥ dongeln (nÃ¥ja, allt är relativt…) är tvÃ¥ av dessa darlings.

För övrigt må årets julklapp ur kollektiva perspektiv vara en upplevelse. I min egosfär är det rubel (och upplevelsen kommer i april).
Jag bara älskar Forex varningstext och det egna sÃ¥ diskretionsklingande kuvertet…

Sug in mellandagarna nu, snart är det nytt år./Jen

Igår var det sista praktikdagen på Internetworld. Kunde varit sorgligt, men jag återkommer redan i januari som redaktörsvick, så har besparats rinnande mascara.

Och nu står, som det så vackert brukar heta,  julen för dörren. För egen del blir det några latar dagar i Norrtälje. Nyrenoverad stuga, skog, familjeliv, sällskapsspel, badtunna, klappbyte, god mat. Kommer nog satsa på mindre url och mer kött och blod. Tror att en digital flykt kan göra mig gott. Den blir såklart kortvarig, och det är ännu ganska många dagar dit, men i alla fall.

I veckan spridde jag och JT lite julkärlek till nära, kära och utvalda bubblare som inspirerar vår digitala vardag. Säkert finns det fler vi borde skickat till, så för er som inte fick det personligen, varsågod:

/Jen

Vart tog halva helgen vägen? Tyvärr inte till Värmland som planerat, JT fick tÃ¥ga själv den här gÃ¥ngen. Enda behÃ¥llningen är att jag slipper beblanda mig med SJ, känner inte riktigt att det är min kopp te just nu (har ett pÃ¥gÃ¥ende, principfast mailkrig med deras kundtjänst…än sÃ¥ länge pÃ¥ bristande dialognivÃ¥ och knappast i nivÃ¥ med de vackra ord som vd:n köpte upp tidninsutrymme med i somras, men jag är lÃ¥ngt ifrÃ¥n att ge mig).

NÃ¥ja. Har under tiden, hjärtskärande lÃ¥ngt frÃ¥n snöklädd skog och värmlandshjärtad släkt, injecerat girlpower pÃ¥ nätet. Spotifyat Puppini Sisters “Betcha Bottom Dollar” och läst tonvis med bloggar. Fasen vad mÃ¥nga klipska tangentkvinns det finns här i sfären! Snubblade bland annat över Västerbottens Folkblads “Underbara Clara”, som i ett inlägg gör en klockren listning av olika kommentarskaraktärer. Visst, det är grovgeneraliserande, men befriande humoristiskt. Kolla själv vilken bloggkommentatorstyp du är.

Själv är jag rätt kass (läs: lat?) pÃ¥ att kommentera. Det är b-a-r-a dumt. Mycket jag läser är engagerande, och av erfarenhet vet jag att det är “kommentarerna som gör det”. Bloggens krydda, skribentens bekräftelse liksom. FÃ¥ mail gör mig faktiskt sÃ¥ glada som de wordpressadresserade notifieringarna: “You’ve got a new comment”.
Så, note to self: *harkel harkel* och skärpning.

Avslutningsvis vill jag tipsa om ett minilitet gatukonstprojekt, ännu av de saker jag bara snubblat över och som charmat mig totalt. Min vän Sophie brukar se stort pÃ¥ min litenhet och förundras över alla miniprylar jag har i min ägo (minilägenhet, minihäftapparat, miniläppglans, mini(dator…)mus osv). “Liten ska litet ha”, som hon säger, och kanske har hon upptäckt en betydande aspekt av min världssyn . Det är nÃ¥t med “det lilla”, tanken pÃ¥ att saker inte behöver vara stora för att vara överväldigande. “Little People - a tiny street art project” illustrerar vackert vad jag menar.

Nu ska drickas en stor kopp te, en som faktiskt är i min smak, och slutföra kriget mot en annan bakteriehärd - den i min kropp. /Jen

På grund av taskiga bakterier som stamgästat min kropp i olika omgångar de senaste veckorna har jag kommit att bli en digital slacker. Blygt närvarande,  konsumerande men knappast producerande. En ofrånkomlig effekt av 39 graders skallvärme.

Har i alla fall funnit samvaro i Jaikus sjukstuga och kurerat mig mentalt på bubblans bloggar.
Isolerad på Värtavägen säger jag bara TGTI (thank god there´s internet)!

Nästa vecka (då jag jävlar är frisk på vilket vänster det än sker) gör jag mina sista praktikdagar på Internetworld. Känns vemodigt, har verkligen ä-l-s-k-a-t min tid där. En härlig omgivning (aka redaktionen) kombinerat med min personliga toppkombination att skriva om digitala medier, är en svårslagen godispåse i vardagen.  Det som framförallt mognat under de här veckorna är min insikt om vad jag vill göra. Jag har nog alltid trott att det är just det här. Nu VET jag. Det är så.

Min tredje och avslutande praktik, innan CSN kryper undan och  verkligheten på allvar kickar in, drar igång i mars nästa år. Är öppen för alla förslag om vart jag kan tänkas hjälpa ro digitala skepp under den tiden!
(Maila mig gärna här!)

Fram tills dess har jag flera högintressanta projekt och idéer som ska realiseras, som till och med i en febersvag kropp får det att börja pirra: 24 hour business camp i januari, ett terminslångt slutprojekt på Medieinstitutet, en Chris Anderson-inspirerad Malmöresa i februari, en blogginspekterande Rysslandsresa med JT i påsk och en massa friskt syre till JGruppens verksamhet (jag måste skriva det här för att liksom övertyga mig själv om att det KOMMER en tid efter långsamt alvedontugg och under-filten-häng).

Anyhow. Nu ska jag ta en superwomans råd och äta VARM MAT. /kram Jen

Nja, riktigt så drastisk ska jag kanske inte vara. Men efter nästan en vecka på hemmaplan känns det som att det mesta fått falla offer för hälsans ofog.  Att vara sjuk är en sak. Att må som en urvattnad trasa en annan.

Den här veckan har jag mÃ¥tt som en wettex. Tänk: grön, smutsig, urvriden sÃ¥ att den börjar trasa sig i kanterna. Nyttig och väldoftande bara korta, korta stunder när den dränkt sig själv i ajax och skrubbat rent kring sig för att inte ‘bakteralisera’ sin omgivning helt.

Jag är inte den som gärna visar upp mitt wettex-tillstÃ¥nd, har för vana att “shapa up”, fÃ¥ saker gjorda och veta innerst inne att magontet eller huvudvärken eller vad det nu mÃ¥ vara snart gÃ¥r över.

Den här veckan har varit 90 procent shape down och inte ett skit har gÃ¥tt över i nÃ¥got annat än ett tillstÃ¥nd nÃ¥got värre än det som var innan. Magkarusell och baksug i energikanalen. SjukfrÃ¥varo och inkapabilitet. Missat värdefull praktik, extrajobb och “bindande” kvällstillställningar. Uppdaterat mig i nivÃ¥ med internetgenerationen nÃ¥gon-bokstav-lÃ¥ngt-före-X, sovit bort det mesta av vaken tid och kräkts bort det mesta i näringsväg.

Nu sitter jag här, inte i skick till någonting, och reflekterar över människans futtighet. Det är rätt lätt att rulla runt i vardagen som en uppblåst badboll och klaga över att studsen inte är tillräckligt bra. Men det krävs samtidigt rätt lite för att luften ska gå ur, och när den väl gör det ligger man där platt mot marken. Glad så fort trasan luktar lite mindre surt och åtminstone klarar av att suga upp små smulor.

Nej, nu räcker det f-n, vill bli badboll igen. Lovar att uppskatta  ruljansen även när det rullar jäkligt kvickt och lovar bibehålla tanken att den där vardagsstudsen är överskattad.

Allt är bättre än platt och trasig. Den här kroppen vill jobba nu! /Jen

*OBS! Om ni skiter i mitt privatliv så läs inlägget nerifrån och upp. Trotsar nyhetslagen och har med det viktigaste i slutet.

Bloggen har legat på torken igen. Bortförklarar det vackert med att vintertrötta tankar och fnasiga ord kurerat sig på en solig plats i mitt bakhuvud så länge. Det är möjligt att de stannar där ett tag till. Men medan orden vägrar bloggen vägrar julen förneka sin närmande existens. Den blir påtagligare för var dag som går och jag kan inte låta bli att lockas in det kollektiva förväntningssyndromet. Nextopia Christmas Edition, Amen.

IgÃ¥r kände jag mig grymt snuvad pÃ¥ traditionens konfekt. InsÃ¥g först klockan 22 att det var första advent, och fastän jag inte vet vad jag skulle gjort av vetskapen tidigare under dagen (eftersom vi inte har nÃ¥gon adventsstake, kunde jag knappast förvaltat den genom att tända ett första ljus). Men ändÃ¥. Kunde ju som minst ha tuggat pÃ¥ en lussebulle…

Idag vägdes traditionsförlusten upp av ett mail från tomtemor:

Jo, det stämmer, jag ÄR 26. År. Men stora fickor för långa listor låter ljuvligt, och det klingar lite extra bra i lågkonjunktur tycker jag.

*Ni som gav fan i det privata - ni börjar här:
Hör du till dem som lagom till jul tänkt konsumera sig ur krisen har jag förörvrigt en välgörande inköpslista av pekpinnekaraktär:

1. Någonting. vad som helst, ur Stadsmissonens webbshop (stödj de hemlösa)
2. Någonting, vad som helst, från Ica (skynda innan Lucia -lys upp tillvaron för världens barn)
3. Rödakorsetkryssade Pepparkakshjärtan från Göteborgskex (till förmån för alla ensamma människor)
4. Julkort eller vad som helst annat ur Plans webbutik (till förmån för världens flickor)
5. Plasmodium-armband från Ur&Penn (stödj kampen mot Malaria)

Fyll gärna på min lista med egna förslag (tänk: stora fickor, lång lista), börja shoppa och nominera er själva till årets godaste tomte. Själv satsar jag på RK-peppisar och Ica-glögg lagom till den andra advent (en som jag inte tänkte glömma bort). Tills dess hoppas jag också att orden mina vågar lämna sitt vinteride igen. /Jen

Nu har vi blivit med julstjärna på Gärdet.

Den är stor, vit och gjord i papper. Och hänger lite snett (men bara tillräckligt lite för att det inte ska suga nattsömnen ur mig).

JT var i uppackningsfasen något störd över den fattiga konstruktionen som kostat oss 159 kronor + sladdavgift på Granit.
“Det här kunde jag nästan ha gjort själv” konstaterade han i ett svagt ögonblick.
“Jo. Nästan” sammanfattade jag och betraktade noga de perfekt utskurna smÃ¥stjärnorna i kanten.

/Jen

ps. Apropå stjärnor. Den här affärsidén fascinerar mig lika mycket varje gång jag tänker på den. Ana gärna lite cynism mellan raderna, men underskatta inte min respekt. Förstå att vara den som tjänar pengar på en oändlig produkt som du kan fakturera för men varken behöver precisera eller egentligen leverera.  OCH, som ingen kund någonsin kan reklamera. Det är en perfekt liten stjärna i kanten det.